Efter åtskilliga arvsskiften var åkrar, ängar och skogsmark, trots storskiftet år 1818, uppdelade i en mängd små lotter. De olika bönderna hade sina lotter utspridda lite här och var, vilket var opraktiskt och gjorde jordbruksarbetet mer besvärligt än nödvändigt.
Jord delades upp i inrösningsjord (odlingsbar) respektive afrösningsjord (icke odlingsbar). Tidigare hade man endast skiftat odlingsbar mark. Men nu, år 1852, skulle all mark slås ihop till större brukningsenheter och dessa skulle sedan fördelas ut mellan ägarna. På Hammersta fick man hålla flera möten med de inblandade innan ett godtagbart resultat äntligen kunde nås. Med vid dessa möten var, förutom de berörda bönderna på Hammersta, även ägarna till granngårdarna Heby och Täby samt två ”gode män” från Ullevi respektive Hallsta samt naturligtvis lantmätaren själv, J.Hjelmerus. På den tiden bestod Hammersta av de tre gårdarna Norrgården, Lillgården och Mellangården och det var alltså deras marker som nu skulle skiftas.
Sedan en komplett karta över Hammersta hade upprättats sommaren år 1852, träffades man den 5 augusti. Man började med att konstatera att gränserna mot granngårdarna var fastställda sedan tidigare, mot Bondekeby den 12 maj år 1818, mot Täby den 18 maj år 1827 och mot Heby den 31 maj år 1774. Mot Hallsta och Ullevi hade gränserna fastställts vid de laga skiften som några år tidigare hade gjords på de gårdarna.
Enkelt att bestämma var sådant som skulle nyttjas gemensamt. Det var ”Byvägen” (samma väg som idag men med en lite annan sträckning) genom ägorna, vägarna i Norra gärdet (mot Täby), Lill- och Storängarna (mot Bondekeby) samt genom skogsmarken åt Långkärren (mot Ahlsjön) och Gammelhagen (åt Hebyhållet). Också en lertäkt utmed vägen intill ”Nyhagen” skulle nyttjas gemensamt. Avloppsgravar (dräneringsdiken) skulle anläggas genom Långkärren. Vägar och avloppsgravar skulle underhållas av ”byemännen” gemensamt. Ett båtställe invid Nyckesjön skulle anläggas – det fanns redan en väg dit (ungefär samma läge som den som idag går ner till småbåtshamnen).
Odlingsbar mark som skulle fördelas var ”Lill-, Stor- och Vesterviksängarna”, ”Vestervikstäppan”, ”Vesterviks- och Uddgärderna”, ”Stor- och Gammelhagarna”, ”Mellangårdstäppan” och ”Långkärren.”
Även övriga mark, såsom ”Ekskogarna”, ”Tegarne”, ”Nyhagen”, ”Hanse äng”, ”Örntäppan”, ”Lill-, Gammal- och Mellangårdshagarna”, östra delen av ”Krokkärret” samt skogsmarker och ”Gärdesbackarna” skulle delas upp. Dessa områden ansågs inte vara odlingsbara och hade därför ett lägre ekonomisk värde. Självklart värderades mark olika högt beroende på vilken avkastning de kunde ge.
Efter diverse beräkningar hit och dit kom lantmätaren fram till följande beslut:
Anders Andersson på Lillgården och del i Mellangården fick bo kvar på Lillgården och fick ett sammanhängande markområde i sydväst samt del i norra gärdet mot Täby.
Anders Jonsson på Mellangården fick bo kvar och fick ett sammanhängande markområde i nordväst och sydost mellan de andra två gårdarna. Därtill fick han ett skifte bestående av Storängen, Tegen, Ekskogen och Uddgärdet samt ett i Långkärret intill Norrgårdens.
Änkan Maria Olsdotter på Mellangården fick avflytta från byn och bosätta sig på en plats i trakten av nuvarande Sörgården. Hon fick ett stycke mark där omkring samt delar i Storängen, Tegen, Ekskoge, Långkärret och afrösningsjorden.
Anders Larsson på Norrgården fick bo kvar och fick ett sammanhängande markområde i nordost samt del av Lillängen närmast Ullevi och ett i Storängen intill Nyckelsjön.
Innan skiftet ansågs vara helt avklarat skulle skog fällas, gärdsgårdar rätas, tre byggnader flyttas och ersättning i form av pengar, utsäde och arbetskraft utväxlas.
