Förhistorisk tid.
På Hammersta och i dess närhet finns mängder med bevis på att området varit bebodd sedan förhistorisk tid. Här finns stensättningar från tidig järnålder, hällristningar och rester av gamla grav- och boplatser.
År 1652 – äldsta kända karta
På Peder Menlös (sedermera Lantmäteriverkets första chef) karta från år 1652 finns Hammersta by upptagen med tre gårdar. I närheten av nuvarande Täppstugan markeras ett ”Nybygge” och där nedanför ”Källan” med utflöde till Nyckelsjön, vilket förmodligen var byns ursprungliga vattentäkt.
I Alsjöbäcken finns angivet en ”Damm” ca 150 meter ovanför Nyckelsjön. Där låg en vattendriven såg. Vattnet till dammen kom från Alsjön i norr. På sin väg ner mot Nyckelsjön rann vattnet genom Långkärret, som förr var ännu mer sankt än idag.
På senare kartor har dock kvarndammen försvunnit. Detta kan ha sin förklaring i att Heby i slutet av 1700-talet skall ha sprängt ett utlopp norrut från Alsjön och att vattenflödet i Alsjöbäcken därmed sinade.
1700 – 1800-tal
Från mitten av 1700-talet brukades de tre gårdarna av fyra självständiga bönder. Ägorna dokumenterades mer noggrant än tidigare och gränstvister med grannar löstes till synes i god grannsämja.
Betänk att Hammersta under denna tid försörjde tre, stundtals fyra, familjer säkerligen bestående av flera generationer och med anställda drängar och pigor. Jordbruket bestod av spannmålsproduktion på det enda gärde som då var uppodlat. Det var inte större än 38 tunnland dvs knappt 8 ha. Boskapsskötseln var en viktig näring och produkter från skogen och sjön bidrog till försörjningen.
Av äldre kartor från 1700-talet framgår att i bäckfåran i höjd med Skoghall fanns det förr en vattendriven såg. Delar av fundamentet finns kvar än idag. Här ett informationsblad om vattendrivna sågar utgiven av Länsstyrelsen »
År 1852 – laga skifte
Vid det stora Laga skiftet år 1852 var åkrar, ängar och skogsmark uppdelade i 100-tals små lotter. Följden av det laga skiftet blev att lotterna slogs samma till större brukningsenheter, som fördelades med knappt en 1/3-del var till Lillgården, Mellangården respektive Norrgården. Norrgården som ägdes av bonden Anders Larsson tilldelades ett område i nordost. Lillgården ägdes av bonden Anders Andersson och tilldelades ett område sydväst. Mellangården ägdes av Anders Jonsson som tilldelades området i sydost och i nordväst mellan de båda andra gårdarna. Mellangården ägdes också av änkan Maria Olsdotter som fick ett mindre område i sydost dit hon också måste flytta.
Vid denna tid fanns det ungefär dubbelt så många byggnader samlade i byn mot vad det gör idag. Hammersta by bestod alltså av tre separata gårdar och var och en hade ett antal ekonomibyggnader intill de egentliga boningshusen. I äldre tid byggde man ett hus för varje ändamål. Det vara stall, ladugård, svinhus, fårhus, hönshus, lada, loge, foderbod, höbod, redskapslider, vagnsskjul, hemlighus och spannmålsbod. Säkerligen hade de också var sitt brygghus med bakkammare nere vid sjön. Ett stycke utanför byn låg gårdarnas olika smedjor. Norrgårdens smedja låg intill Långängsvägen strax söder om Karolinertorpet – idag finns endast stengrunden kvar. Mellangårdens smedja var det som idag kallas för Smedjan. Lillgården hade sin smedja nere vid stranden ungefär vid dagens småbåtshamn. Det var naturligtvis av brandsäkerhetsskäl som smedjorna lokaliserades utanför tätbebyggelse.
År 1891 sänktes vattennivån i Nyckelsjön.
1950-talet – Arne och Eva Törnblom
Upphovsmannen bakom den genomtänkta helhetsmiljön i Hammersta och dess samverkan mellan landskapet och bebyggelse, hette Arne Törnblom. Det var en driftig och mångsidig person som förenade sina kunskaper om jordbruk och en organisatorisk talang med en konstnärlig fantasi. Han var född år 1917 i Växjö som son till en pastor. Tidigt visade han konstnärlig begåvning och gick en termin i Otte Skölds konstskola på David Bagares gata i Stockholm. Under senare delen av 30-talet arbetade han för möbelarkitekt Carl Malmsten vid Norrmalmstorg. Han arbetade också ett par år i Paris hos den kände arkitekten och designern Le Corbusier.
I mitten av 40-talet for han till Norrland och i Arjeplog träffade han Eva Westermark, som kom att bli hans älskade hustru och livskamrat. Tillsammans fick de så småningom fyra välartade barn. Efter något år i Uppsala, där Arne utbildade sig till lantbrukare och Eva läste ekonomi, kunde de efter visst sökande och med benäget bistånd av sina föräldrar förvärva det vackert belägna men då ganska nedgångna Hammersta gård.
Mellangården ägdes då ännu av den i bygden legendariska fröken Eva Andersson, en konservativ bondkvinna i 80-årsåldern, som bland annat testamenterat en stor parstuga till Gåsinge-Dillnäs hembygdsförening. Den är nu föreningens hembygdsgård i Ullevi. Hon hade också testamenterat Mellangården med mark till Dillnäs församling. År 1953 blev det dock möjligt för Arne att förvärva även Mellangården och därmed slogs de ursprungligen tre gårdarna samman till en enhet.
Arne och Eva började ett mödosamt arbete med att få gården i skick. Vattensjuka marker dikades. Mjölkkor, grisar och höns införskaffades. Till en början sköttes jord- och skogsbruket med hjälp av hästar. Under en lång följd av år hade familjen elever i såväl jordbruk som lanthushåll. För deras inkvartering byggde Arne det timrade loftgångshuset intill gårdens mangårdsbyggnad och inredde en bostad i gamla fårhuset.
Han blev först i Sverige med att importera den långhåriga, skotska Highlands Cattle rasen. Det är lättskötta kor som går ute året runt och används till köttproduktion. Han skaffade också gutefår, som är bra landskapsvårdare samt vildsvin och dov- och kronhjortar. En kort tid hade han till och med ett lamadjur.
En älgko gick i en inhägnad placerad mellan Långängsvägen och Tobergsliden. Tanken var att en villig tjur skulle komma från skogarna intill och uppvakta Arnes älg med kalvar som följd. Det gick inte som planerat och älgen skänktes så småningom till Skansen, där den framlevde ett lättjefullt och troligen behagligt liv.
Genom hårt arbete och alltför stora ekonomiska uppoffringar anlade Arne i slutet av 60-talet en tjärn. Försöket att odla kräftor där fick ett snörpligt slut när kräftpesten nådde dit.
1960-talet – bilismens uppsving
Bilismens kraftiga uppsving på 50-talet blev av största betydelse för Hammerstas framtid. Närheten till Stockholm gjorde Hammersta intressant för fritidsboende. För ändamålet började Arne rusta upp sina outnyttjade stugor, t ex smedjan. I början av 60-talet började även nya hus att uppföras för uthyrning. Till en början byggde man hus längs de befintliga vägarna mot Ullevi och Bondekeby.
Myndigheternas krav resulterade i att en detaljplan 65-14 upprättades år 1965. Den omfattar ett 30-tal tomter. Av dessa redovisades 10 stycken som bebyggda och uthyrda, nämligen: de fyra vid Nyckelsjön, Backen, Hälla, Ekbacken, Vreten, Kvarnstugan och Skoghall. Karta från slutet av 1800-talet visar att redan då fanns det en byggnad på Skoghall.
När husen vid Nyckelsjön skulle byggas och en väg dras fram dit så marscherade Arne fram och tillbaka över åkern och markerade var vägen skulle gå. Resultatet blev den vackert slingande väg som på ett till synes naturligt vis följer terrängen.
Både Carl Malmsten och hans fru Siv kom på uppskattade besök om somrarna och bodde som gäster på Hammersta.
Arne Törnblom lämnade Hammersta i mitten av 1970-talet. Han hade sålt gården några år tidigare och haft planer på att bo kvar med familjen. Men han hade nog alltför svårt med att inte längre vara den som bestämde på gården.
Till Arnes 75-årsdag uppvaktade Riksantikvarieämbetet med en utmärkelse för hans insatser för kulturbygden. Året därpå, i januari 1993, kom han på besök för att återse Hammersta och hälsa på bekanta. Han var då allvarligt sjuk.
Denne mångsidiga man avled i närheten av det livsverk som han ägnat sådan möda och omsorg. Han ligger begravd på Dillnäs kyrkogård.
År 1970-1998 – Svante och Margaretha af Klinteberg
Margaretha och Svante af Klinteberg förvärvade gården i augusti år 1972. Då var ett tjugotal tomter bebyggda. Af Klinteberg förde arvet efter Arne Törnblom vidare.
Nya byggnader uppfördes med samma karaktäristiska utseende och placerades med stor omtanke om helheten. af Klinteberg lyckades också med att få bebyggelsen att behålla sin speciella karaktär också sedan husen avyttrades. Köparna skrev på moraliskt bindande avtal om att följa vissa regler när de byggde nytt eller byggde om. Hammerstaborna kom på det sättet att förstå och stödja områdets kvaliteter och gemensamt verka för att bevara dessa. Detta underlättade arbetet med att ta fram de särskilda detaljbestämmelserna för området som återfinns i detaljplanen 94-6, det så kallade Hammersta manifestet.
Byggnadsstilen regleras i det så kallade Hammersta manifestet.
Hammersta gick nu in i en ny era med andra förutsättningar än tidigare. Alla tomter var sålda och bebyggda, i stort sett, och familjen af Klinteberg förberedde sin reträtt genom att initiera en lantmäteriförrättning som överförde vattensystemet, badplatsen och båtplatsen vid Nyckelsjön samt utrymme för sopstationen till samtliga fastighetsägare i form av en samfällighetsförening. Några år tidigare hade ett ”byalag” bildats för att formalisera fastighetsägarnas relation till gården i form av ett gårdsavtal, där de fritidsboende köpte tjänster av gården mot en årlig ”byavgäld”.
2000-talet – Pär Jansson
I slutet av 1990-talet avyttrade familjen af Klinteberg gården, efter 27 år som ägare, men stannade kvar som helårsboende på Mellangården, ett av de äldsta husen på Hammersta. Köpare till Hammersta 4:1 var Pär Jansson, som hade växt upp i grannskapet och hade en känslomässig relation till Hammersta. Pär och Annette Jansson drev gården vidare på i princip samma sätt som tidigare, men med den stora skillnaden att nu fanns inga flera tomter att sälja. Lönsamheten var alltför skral och efter sex år sålde Pär gården vidare.
Nutid
Sedan år 2004 ägs Hammersta gård av Elisabeth Ekelund Husborn.
Gårdens ägare driver viss skogsbruk och boskapsskötsel. Här finns ridhästar, ett växande antal får samt en besättning med Highland Cattles, som varit något av en symbol för Hammersta.
Bebyggelsen inom Hammersta består till största delen av rödmålade ryggåsstugor, byggda på 1960-talet och framåt. Husen är på gammalt manér låga med fönster i proportion härtill, skorstenarna höga och vitputsade, ytterväggarna med regelstomme klädda med faluröd, ohyvlad lockpanel, i några fall dock timrade. Taktäckning med gammalt enkupigt tegel, även torv och trätak förekommer. Husen är glest placerade och på avstånd anar man inte att här finns närmare åttio bebyggda fastigheter. Skogsbryn och träddungar döljer husen utan att ta bort utblickar och ljus. Tomterna, som i genomsnitt är på omkring 2 500 m2, omgärdas endast undantagsvis av stängsel eller gärdsgårdar.